Den övergivna hunden
Han sprang så fort så att det inte gick att stoppa, han var stressad, rädd och han visste inte vad han skulle göra. Allting började när:
Han var ute i skogen, det var kallt och vitt, man kunde inte se så bra, men plötsligt ringde telefonen, det är mamma hon berättar för honom att det är dags att komma hem! Hon var arg, jättearg men vad hade hänt?
Han sprang hem så fort han kunde men han kunde inte se bra. Han hittade en stig som han fortsatte springa på. Han såg massor av fina saker, träden, himlen och snön allting var vackert. Lassie viftade med svansen, han tyckte också att det var fint. Han var hemma nu.
Han öppnar dörren försiktigt, han hör inte ett enda ljud. Han tog av sig sin blöta overoll och sina leriga stövlar. När han kom in till vardagsrummet såg han sin mamma, hon satt och stirrade på väggen och var otroligt röd i ansiktet. Han gick långsamt in.
-Mamma är du ok?
Hon torkar bort tårarna och säger, vet du hur mycket klockan är!?
Jag menade inte att komma försent svarade han. Jag var ute i skogen, det var så vackert allt var vit och snön smälte när jag tog upp lite av det.
Vem var du ute med fråga mamma?
Jag var ute... med…. Lassie svara han med en hackig röst.
Du har skapat tillräckligt med problem! Jag har ringt polisen och din pappa är ute och letar efter dig sa hon högt!
Mamma såg orolig ut, vad i hela...hade jag gjort tänkte han!
Mamma började gråta och jag började gråta jag med.
Dörren knackade, jag öppnade dörren försiktigt. Det var pappa.
Pappa- VAR HAR DU VARIT skrek pappa!
- Förlåt...det var inte meningen.
- Har du nån aning om…..!
Pappa blev tyst. Han började gråta och tog mig i famnen.
Jag fick dåligt samvete men det gick över efter att pappa släppte taget.
Jag och pappa gick in till mamma, hon har blivit mindre röd, då är hon nog inte lika arg längre sa han.
-Mamma förlåter du mig?
Mamma vände sig om och nickade. Mamma och pappa tog honom i famnen igen och sen kom Lassie springande mot mig, han knuffade mig och jag ramlade omkull.
Jag ska aldrig göra om det igen, jag lovar!
En hemsk dag
En kylig dag. Alex vaknade av ett ljud. Det var hunden som var i hans rum. Alex gäspade och sträckte ut händerna. Han var trött och samtidig hungrig. Han gick ner för att äta. Efter Alex ätit klar tvättade han sina händer och sitt ansikte .Då satt hans mamma och pappa vid köksbordet, Alex visste att något hade hänt eftersom mamma var ledsen och röd i ansikten.
De bad Alex att sitta.
-Alex, sa mamma
- Ja, svarade han.
-Vi måste prata.
- Okej. Med ett allvarlig röst.
-Alex din mamma har blivit allergisk.
Va är hon allergisk! Mot vadå? svara han med en orolig röst.
- Då svarade mamma, jag är allergisk mot hunden.
Vadå? sa han!
-Vi måste sälja hunden säger de till Alex.
Va! nej! ni får inte sälja hunden. Hunden som jag tagit hand om i 5 år!
-Vi har ingen val säger de till honom..
Alex springer upp till sitt rum, bär upp hunden och gråter. Han gråter och gråter, ingen ska ta min älskade hund från mig, säger han med en ledsen röst.
Då kom han på en bra ide.
Jag måste rymma med hunden tänkte han!
Efter maten tog Alex på sig sin overall, sina vantar,mössa,kängor och tog på hundens
koppel. Utan att någon märke gick han ut.
Han sprang och sprang allt vad han kunde. Många människor stirrade på honom,
solen sken och har var röd om kinderna. Runt om honom var det träd och liten sjö .När han sprang tittade han hela tiden bakom sig, han trodde att mamma och pappa var efter honom. Snön täckte allt och det var svårt att se var han var.
Nu är han rädd. Han vet inte var han är.
Efter en stund gick mamman upp för att se om han fortfarande var ledsen, men han var inte där! Hon sprang ner från trappan och gick mot hallen och skulle se om hans overall, vantar, mössa och kängor var kvar.
Men inget av det var kvar, då gick mamman och berättade för sin man. Nu ska vi klä på så och hitta vår son sa hon! Med en gång. Med en orolig röst.
Mamman och pappan körde till olika platser, plötslig såg de Alex sova med hunden. Där är han säger mamman!
Där är Alex.
Han var trött och orkade ingenting. Mamma och pappan lyfte upp honom till bilen och hunden fick följa med.
När Alex vaknade insåg han att han var hemma.
Han sprang ner mot hallen där hunden är, han var där! skrek Alex av glädje. Mamma och pappa kollade på honom och säger
Vi måste prata om hunden.
Okej, svarade han.
-Jag och din mamma har bestämt att du ska få behålla hunden.
Va, säger han är det sant?
-Ja, men vi har en plats åt honom, för att inte ska vara när mig säger mamman.
-Han måste vara i ditt rum för din mammas skull, säger pappan.
Det gör ingenting säger han av glädje.
Jag får behålla min hund. Jag får behålla min hund sa han och kramade hunden så hårt han kunde.
Den lyckliga killen
Sam satte sig vid den långa stora träden och tänkte tillbaka. Han kan inte tänka sig att detta verkligen har hänt..
Det var en kall och kylig dag. Han hade precis vaknat och kände att något var på gång. Plötslig såg han något som var väldigt intressant för honom. Han skyndade sig att ta på sig sin nya overall som han hade fått i present. Den var blå och svart och väldigt mysig och varm, han tyckte om den väldigt mycket. Sam hittade inte sina skor så han fick ta på sig sin pappas svarta stora skor.
När han gick ut hade det snöat. Den gula, starka solen lyste i hans ögon han gick fram till hunden som låg längre bort vid en buske. Det var en labrador, han var så himla söt. Hunden hade ljusbruna ögon,orange brun päls och var väldigt stor. Sam blev så glad att han sprang hem med hunden, upp för trapporna och hem.
När Sams mamma såg hunden blev hon inte särskild glad. Hon skrek på Alex och bad honom att ta ut hunden med Sam han vägrade lämna hunden. Istället tog han sin mössa, vantar och sin mobiltelefon. Han gick ut i det kalla och kyliga vädret. Han kände sig inte särskild glad. Han hade en klump i halsen och de första tårarna trängde sig fram.
Han gick på den stora tjocka vita snön och kände att det började bli lite sent. Det var kl 15:30 och han var ganska hungrig, han kände hur magen kurrade. Men Sam vägrade lämna hunden ensam. Plötslig fick han ett samtal, han tog upp sin vita stora mobiltelefon och det var mamma, han svarade fast han inte ville.
- Hej älskling var är du? Jag har varit så orolig, sa hans mamma.
- Jag är ut med hunden och vägrar komma hem, svarade Sam.
- Jag har lagat middag åt dig ska du inte komma hem? frågade Sams mamma.
- Nej, glöm det jag kommer inte hem, sa Sam
- Du får ha med dig hunden hem, sa Sams mamma till sist.
Det var det häftigaste Sam hade hört. Han blev så glad att det bubblade i hans kropp.
Det var den roligaste dagen Sam hade varit med om i hela sitt liv
Alex rymde
Alex vaknade. Solen sken genom hans fönster.
Han såg hunden som sover bredvid honom.Han gick för
att äta frukost men han hörde sina föräldrar sa att de ska sälja hunden, för att pappan är allergisk.
Vadå! säger han med en ledsen röst.
- Vi har ingen val säger mamma och pappa till honom.
Men ni kan inte göra så!
-Jo, för att din pappa är allergisk mot hunden.
Alex tog hunden och tog på sig overall, mössa, vantar och sina kängor.Han tog med sig hunden och gick ut. Han började springa och sprang så fort han kunde, bort från sin dumma mamma och pappa.
Solen sken mot den vita snön men det var en så kyligt dag han att inte visste var han skulle ta vägen.Alex sprang fortfarande men han var vilse i skogen. Han började skrika KAN NÅGON HJÄLPA MIG JAG ÄR VILSE!!!! ingen svarade. Alex började gråta han kollade runt om sig men där var ingen.
Han försöker gå tillbaka hem men han kunde inte.
Han såg något i trädet det var en röd tråd han gick fram till den och han såg att fanns många röda trådar han gick efter röda trådar han kände igen lite hur han kom till skogen.
Alex blev så glad att han började springa men han ramlade och plötslig kom det ett stark ljus från en bil, det var mamma och pappa dem hämtade honom och han blev så glad.
När dem var hemma skulle mamma och pappa prata med honom om hunden.Mamma sa att hunden ska vara i ditt rum så inte pappa blir sjuk.Alex blev full av glädje för att dem ska inte sälja hunden.
Hunden med oändligt hopp
Henrik var ute med sin hund på en vanlig ljus dag. Hunden är en gul labrador vid namnet Penny, det Henrik gjorde var att han letade efter en plats där han kunde leka med hunden, eftersom han hade Penny med sig kunde han hitta vägen tillbaka ifall han gick vilse. När Henrik hittade en bra plats där han kunde ha roligt med hunden, var det en stor del hal is som han inte såg under den vita snön, han joggade på den utan att märka att det var is.
Henrik ramlade omkull, han rullade flera meter framåt och landade med ansiktet neråt. Han fick näsan bruten och mycket snö i ansiktet, det var ingenting Penny eller Henrik kunde göra..
Henrik kom sen på att han hade en telefon som han kunde ringa med, den var i hans fika. Så fort han tog upp den så försökte han tända den, det gick inte. Batteriet var slut. Hans haka satt neråt och han var förvirrad och rädslan var stor, inte visste han vad de skulle göra.
Penny hade då ett mycket svår jobb att sköta. Henrik fick hålla kopplet och sedan kunde Penny dra Henrik till en plats där han kunde få vård. Penny drog honom hem, då fick han vård tills han blev helt frisk.
Henrik kommer nog aldrig att glömma denna dag!
Theos pappa
Theo kunde inte först vad som hade hänt… Allt det kunde väl inte skett på 3 dagar?
- Jag har saknat er så mycket! Förlåt mig!
Theo kunde inte förklara sin glädje över att se sina föräldrar igen. Han kollade runt och smekte sin gula labrador. Huset var lika mysigt och tyst som när han hade lämnat det. De blåa väggarna var tomma men ändå fina. Trägolvet var lika blankt som alltid och den vita mattan hade inte rört på sig. Det kändes underligt.
- Saknat oss? Vad menar du? Du var bara ute i 3 timmar..Sa Theos pappa med de ljusbruna och tjocka ögonbrynen höjda.
- Det var tre dagar! Jag såg när solen gick upp och när solen gick ner.. svarade Theo med säkerhet.
Theo tog sin labrador Leo och rymde ut ur huset med tårar i ögonen. Föräldrarna hade förbjudit den 12 åriga Theo att se sin flickvän efter deras lilla bråk men Theo gav inte upp. Han var så arg att han hade glömt dra upp kedjan till sin svarta och blå overall. Han drog ut den blåa mössan ut fickan och tog på sig den.
- Varför? Tror dom att jag är liten? Då ska jag väl bevisa att jag är stor och mogen! sa Theo till Leo med en skakande röst.
Snön var tjock men trots det var den som mjukast under Theos tjocka stövlar.
Det var fortfarande ljust ute. Plötsligt stannade Theo.
- Kolla på utsikten.. Det var där vi träffades för första gången.. Theos snyftningar var svåra att undvika.
Theo stod kvar tittade på havet och bergen. Solens strålar sken på havet och fick det att glänsa.
- Vad gör ett litet barn ensam här då? frågade en manlig röst.
Theo vände sig om för att se vem det var. Det var en lång man med en svart kappa. Hans ögon kunde Theo inte se eftersom mannen hade mörka glasögon.
- J-jag gick v-vilse, stammade Theo fram.Han kunde inte hitta på något annat. Han var rädd och kände att hjärtat höll på att stanna.
- Men jag tror jag hittar hem ändå och jag är inte liten,fortsatte han med lite med säkerhet i rösten.
- Du, du kan följa med mig..Det kommer bli mörkt snart, sa mannen och log stelt.
- Låt mig vara! skrek Theo och sprang bort därifrån.
När Theo hade huset inom synhåll slutade han springa.
- Leo? Var är du? Om du skämtar så orkar jag inte. Kom ut! skrek Theo till mörkret när han såg att Leo var borta.
Han gick några steg tillbaka. Han började gå mot mörkret och lämnade huset bakom honom. Hans steg började bli snabbare och tillsist sprang han och hjärtat bultade i samma takt som stegen. Kylan fick honom att stanna.
- Han är inte här..Han kommer bli dödad om du inte följer med mig, sa en röst som Theo kände igen.
- Jag känner inte dig ens.. Vad vill du mig? Sa Theo argt.
*Om jag räddar Leo kommer jag bevisa att jag är inte liten* tänkte Theo.
- Din pappa har förstört mitt liv. Han tog din mamma ifrån mig, sa mannen.
- Jag följer med dig, sa Theo stelt.
Mannen mumlade något om att Theo var en smart kille. Theos steg blev tunga men han fick inte stanna. Han måste fortsätta.
- Godmorgon! sa mannen.
Theo kollade omkring sig. Det såg ut som ett rum. Leo hoppade på Theos mage.
- Leo! Jag har saknat dig! sa Theo mot Leos mage medan tårarna rann.
- Du fick hunden. Kan jag också få något? sa mannen.
- Vad vill du?
- Kan jag ha kvar dig här?
- Om jag får meddela mina föräldrar och om jag får träffa min flickvän.
- Okej då.
Theo gick tillbaks till ämnet.
- Får jag leva hos honom?
- Men du måste hälsa på oss.
- Jag ska.
Theo kramade om sina föräldrar och gick sedan iväg. Varje helg träffade Theo sina föräldrar och varannan dag fick han träffa sin flickvän. Theo levde lyckligt med mannen som var hans riktiga pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar